"I nio år har vi tiggt om en ny bostad. Sju stycken är vi om att dela en enrummare"
ABK under 50-talet
En snabbt växande befolkning tillsammans med arbetslöshet och bostadsbrist fick under slutet av 1800-talet en miljon människor att utvandra från Sverige. Andra övergav hembygden för att flytta in till staden där man hoppades få ett bättre liv.
Ofta väntade rum i torftiga hyreskaserner med utedass på gården. Nästan alla bostäder byggdes och förvaltades i privat regi och underhåll var inget som prioriterades. Till långt in på 1930-talet hade Sverige Europas sämsta boendestandard näst efter Finland. Allt fler började tycka att det allmänna borde ta ett större ansvar för att ge folk tillgång till ordentliga bostäder. Formerna för hur det skulle ske diskuterades länge och det man slutligen fastnade för var det kommunala bostadsbolaget.
Genom att kommunen agerade på bostadsmarknaden och hyrde ut lägenheter till rimlig hyra satte man press på enskilda fastighetsägare. Dessa hade tidigare kunnat ta ut vilken hyra de ville enligt principen om utbud och efterfrågan.
I Kristianstad fanns slum både i centrala staden och på Vilan. I början av 1950-talet var 97 lägenheter med ungefär 300 boende utdömda. Bostadssaneringen gick trögt. Kommunen försökte köpa de illa skötta fastigheterna för att riva och bygga nya bostäder men husen var små och taxeringsvärdet ofta högt. Det krävdes flera gamla fastigheter för att få tillräckligt mycket tomtyta till att bygga ett nytt, modernt bostadshus. Med saneringsbidrag försökte man stimulera fastighetsägarna att själva bygga nya bostäder men initiativet gav inget större gensvar.
I en utredning beställd av stadsfullmäktige 1949 varnades för en återgång till den finansiering av bostadsbyggandet som rådde före kriget med alltför stort inslag av spekulation. För att motverka detta borde huvuddelen av bostadsbyggandet ske genom företag utan enskilt vinstsyfte och under kontroll av kommunen, menade utredningen.
Ett långt liv i slummen.
Hon ser ut att tänka: "Titta ni bara! Se hur jag sitter påbyltad i tjocka strumpor och lager av kläder. Se hur lite plats det finns för mitt husgeråd, allt får ligga framme. Om jag kunde, tror ni inte jag skulle ge mig av härifrån?"
Kvinnan hette Ingar Ekh men kallades för Ingrid. Hennes man arbetade som rallare och befann sig ofta långt hemifrån. Tillsammans fick de sju barn som tidigt flyttade ut. Det är oklart när Ingrid kom till huset på J H Dahlsgatan. Hennes dotterson Östen Johansson mindes att hon bodde där 1936 då han själv var en liten pojke. Östen hörde aldrig mormor klaga. Inte ens på det jobb hon utförde för att dryga ut hushållskassan. Mot en lön på tjugofem öre skurade hon trottoaren framför huset. Sommar som vinter. I mitten av 1940-talet räckte den summan till att köpa ett kilo potatis. Ingrid blev trots ett hårt liv 94 år gammal. Någon gång 1950 hjälpte hälsovårdsinspektör Sjunne Holmquist henne till en enrummare på Teatergatan. Där fick hon det lite bättre ”även om det inte var grant där heller” som Östen uttrycker det. Huset på J H Dahlsgatan revs strax därpå. 1954 flyttade Ingrids dotter och hennes man, Östens föräldrar, till de nya fastigheter som ABK höll på att uppföra på Lyckans Höjd. Här hade lägenheterna den standard som vi idag anser vara självklar: värmeelement, varmt och kallt vatten, WC, tvättstuga, elspis osv. Dit kom även Ingrid. Östens pappa kände Sven Hansson som var vd för ABK. Sådant spelade kanske en viss roll på den tiden. Mormor kunde flytta in i en etta på första våningen i huset där dotter och svärson bodde. Nu blev hon väl omhändertagen.
– Det var rena himmelriket för henne, säger Östen. Ingrid dog 1959.
Östen mindes hur han själv reagerade inför den slum där hon levde.
– Fast man inte var gammal skämdes man. Man berättade inte för sina kamrater var mormor bodde. Men det var ju egentligen inget att skämmas för. Det var andra som skulle skämmas.
På allatiders.abk.se finns mängder av historiska bilder samlade från ABK:s bostadsområden, bland annat denna. Här hittar du också ytterligare släktforskningshistoria kring Ingrids liv - där det bland annat visade sig att hon totalt födde 12 barn.
|
1950 kunde ordet bostadskö fortfarande betyda "lång rad av människor som huttrande står och väntar på sin tur".
DEN 23 FEBRUARI 1950 bildades AB Kristianstadsbyggen. Ägare var Kristianstads kommun och fackföreningsägda Riksbyggen. Redan året därpå stod 51 lägenheter inflyttningsklara i företagets första byggprojekt, kvarteret Valthornet. I färdigt skick skulle den 200 meter långa och fyra våningar höga fastighetslängan längs Kanalgatan bli känd som Kinesiska muren.
För att fylla lägenheterna annonserades i lokaltidningarna.Intresserade uppmanades komma till expeditionen på rådhuset. På utsatt tid hade 750 personer ställt sig i en ringlande kö på rådhusgården. När dörrarna öppnades blev det trängsel och väl framme i anmälningsrummet väntade inget annat än en blankett - en intresseanmälan att ta med hem, fylla i och återsända. Efteråt kunde man läsa beska tidningskommentarer om hur det hela hade skötts. Trots att alla visste hur besvärlig bostadssituationen var, verkar det stora antalet sökande ha kommit som en överraskning.
Kvarteret Valthornet på Kanalgatan
AB Kristianstadsbyggens uppgift var att ta ett socialt ansvar och därför fördelades lägenheterna enligt ett urvalssystem. Bland de sökande gick en tredjedel till folk med dåliga bostäder, en tredjedel till flerbarnsfamiljer och en tredjedel till nyinflyttade. Knappast en ordning som hade gått att tillämpa i dag. Med tiden blev det för mycket arbete att ta emot alla förfrågningar och anmälningar från bostadssökande.
I januari 1956 tog AB Kristianstadsbyggen initiativ till bildandet av en anmälningscentral som drevs av flera aktörer på bostadsmarknaden: kommunen, HSB, fastighetsägarföreningen, AB Kristianstadsbyggen samt lokala byggmästare. Målet var att centralisera bostadskön och få ordentlig statistik över hur många som sökte bostad.
BOSTADSBRISTEN SKAPADE ett stort tryck. Att inte kunna få en ordentlig bostad hindrade människor från att bilda familj. Inflyttade som fått arbete fann ingen bostad. Andra, som brevbärarbiträdet Gunnar Bondesson och hans familj, bodde mycket trångt:
- I nio år har vi tiggt om en ny bostad. Sju stycken är vi om att dela en enrummare. Det betyder 3 kvadratmeters livsrum per person, när kök och tambur räknats ifrån.
- Det här är inte ett hem längre, utan ett sprickfärdigt hotell, säger fru Anna-Lisa. Min man ligger i köket, men vi andra sex måste tränga ihop oss i ett enda rum. Det kan tyckas miserabelt möblerat: en fåtölj, ett bord, en bokhylla - det är allt! Men saken är den, att sängarna stjäl resten av rummet när vi bäddat. Hela rumsarealen upptas av täcken, madrasser och filtar. Ibland kan man knappt tränga sig in. Resten av våra möbler har vi fått sätta upp på vinden.
Kvällsposten, okänt datum.
Byggmästarfirman Einar Nyström, som byggde både Valthornet och Lyckans Höjd för AB Kristianstadsbyggens räkning, kontaktades dagligen av bostadssökande med "böner och förbannelser". En herr Lundsten på företagets kontor intervjuas hösten 1953 av lokaltidningen och han är inte optimistisk:
- Jag är säker på att om vi hux flux kunde färdigställa 1 000 lägenheter här i stan så skulle de vara uthyrda på ett litet kick, säger han.
1953 var Valthornet färdigbyggt med 179 lägenheter plus tvättstugor, bastu och lokaler för fritidsverksamhet. Även ett dagis (eller barnträdgård som det hette då) för 40 barn hade byggts och hyrts ut till kommunen.
Moderna hus var ofta liktydigt med höga hus i efterkrigstidens Sverige. Midsommarfirande på Lyckans Höjd 1958.
Enligt den nya tidens anda skulle båda föräldrarna ges möjlighet att arbeta och bidra till hushållskassan. Behovet av bostäder var fortfarande stort. AB Kristianstadsbyggen gick genast igång med sitt nästa byggprojekt på Lyckans Höjd. Här reste sig 1958 Kristianstads första moderna höghusområde med 460 lägenheter, underjordiskt garage, central pannanläggning och barnträdgård. I lokaltidningen beskrevs området som "en stad i staden" och "Manhattankvarter". De höga husen med sina moderna lösningar blir tecken på att en ny tid kommit till Kristianstad. Men höjden ifrågasattes också. När AB Kristianstadsbyggens VD Sven Hansson 1961 presenterade ett förslag till punkthus på Vilan i tio till tolv våningar verkar reportern från Sydsvenska Dagbladet inte övertygad:
Nog skulle det bli pampigt alltid med några sådana utropstecken i stadssilhuetten, men frågan är väl om det blir så trivsamt. Har Kristianstad verkligen så ont om tomtmark att man måste gå i höjden på det viset?
Sydsvenska Dagbladet, 1 april 1961.
Tio år efter starten, 1961, hade Kristianstadsbyggen 3 800 hyresgäster. En jubileumsskrift togs fram där man framhöll insatser som bolaget gjort för fritidssysselsättningen i sina bostadsområden. En särskild förening hade bildats för att organisera fritidsverksamheten som pågick i fyra lokaler och ett "fotolaboratorium". Dessutom ordnades fester vid midsommar, lucia och jul.
|