Ett långt liv i slummen
Det finns många gulnade tidningsklipp som berättar om slummen i Kristianstad. Kommunledning, hälsovårdsmyndigheten, stadsläkare och fastighetsägare – alla hade något att säga till journalisterna. Men det finns nästan inga röster bevarade från de hundratals människor som i årtionden levde bland rucklen. Deras historia har ingen tagit tillvara.
En som hade kunnat berätta är kvinnan på bilden i ABK:s jubileumsbok. Hon som med katten i knät sitter i sitt torftiga hem på J H Dahlsgatan och ser ut att tänka: Titta ni bara! Se hur jag sitter påbyltad i tjocka strumpor och lager av kläder. Se hur lite plats det finns för mitt husgeråd, allt får ligga framme. Om jag kunde, tror ni inte jag skulle ge mig av härifrån?
Kvinnan hette Ingar Ekh men kallades för Ingrid. Hennes man arbetade som rallare och befann sig ofta långt hemifrån. Tillsammans fick de sju barn som tidigt flyttade ut.
Det är oklart när Ingrid kom till huset på J H Dahlsgatan. Hennes dotterson Östen Johansson minns att hon bodde där 1936 då han själv var en liten pojke. Östen som idag är 80 år minns och skakar på huvudet.
– Det var inte av denna världen, säger han. Jag tänkte, hur kan man bo så?
Ingrids hem fanns på första våningen i ett hus som kanske hade en bebodd vind. Kanske inte. Östen minns inte riktigt. Men han menar att fotografiet i jubileumsboken av en bakgård på J H Dahlsgatan visar hur det såg ut.
Östen hörde aldrig mormor klaga. Inte ens på det jobb hon utförde för att dryga ut hushållskassan. Mot en lön på tjugofem öre skurade hon trottoaren framför huset. Sommar som vinter. I mitten av 1940-talet räckte den summan till att köpa ett kilo potatis.
Ingrid blev trots ett hårt liv 94 år gammal. Den ljusa delen av historien är att hon slapp tillbringa sin sista tid i dålig boendemiljö. Någon gång 1950 hjälpte hälsovårdsinspektör Sjunne Holmquist henne till en enrummare på Teatergatan. Där fick hon det lite bättre ”även om det inte var grant där heller” som Östen uttrycker det. Huset på J H Dahlsgatan revs strax därpå.
1954 flyttade Ingrids dotter och hennes man, det vill säga Östens föräldrar, till de nya fastigheter som AB Kristianstadsbyggen höll på att uppföra på Lyckans Höjd. Här hade lägenheterna den standard som vi idag anser vara självklar: värmeelement, varmt och kallt vatten, WC, tvättstuga, elspis osv.
Dit kom även Ingrid. Östens pappa kände Sven Hansson som var VD för Kristianstadsbyggen. Sådant spelade kanske en viss roll på den tiden. Mormor kunde flytta in i en etta på första våningen i huset där dotter och svärson bodde. Nu blev hon väl omhändertagen.
– Det var rena himmelriket för henne, säger Östen.
Ingrid dog 1959. Östen tänker ibland på hur han själv reagerade inför den slum där hon levde.
– Fast man inte var gammal skämdes man. Man berättade inte för sina kamrater var mormor bodde. Men det var ju egentligen inget att skämmas för. Det var andra som skulle skämmas
