Vi trodde det skulle bli översvämning – vi hade ju aldrig hört ett badkar fyllas

Pia föddes 1956 i Kristianstad. De första åren tillbringade hon i ett hus på Kvarngatan, ett hus som för länge sedan är rivet. men som lever kvar i hennes minne.

- Det var mörkt och kallt, och det fanns både möss och råttor. Ja, säkert ormar också. De tog sig in genom hålen i väggarna. Jag minns en gång när vi kom hem och det satt en vildkatt rakt på köksbordet.

- Jag fick alltid tvål i ögonen och skrek högt varje gång. Det var jobbigt för mamma också, det förstår jag idag. När jag började skolan var jag kortklippt, det var väl lättast så.

Att tvätta sig var ett projekt i sig. För att få håret rent skulle vatten värmas på spisen och hällas i balja.

Rucklet i skuggan av det moderna

Familjen flyttade senare till smalgatorna, i kvarteret runt Västra Vallgatan. Pia minns adressen - nummer 8. På andra sidan gatan låg ett nyare hus med alla moderna bekvämligheter. Men där hon bodde var det långt ifrån bekvämt.

- Det var jordkällare, potta inne och toalett tvärs över gården. Alla i huset använde samma. Det var så det var.

Och bostaden var liten. Pia bodde där med sin bror och sina föräldrar – och så en inneboende i ett tredje rum med egen ingång.

- Jag minns honom som en riktig fyllegubbe. Mamma brukade banka i väggen med borsten för att han skulle dämpa sig.

Det var slitigt jobb för föräldrarna att ens få värme i bostaden, man eldade i köksspisen med koks och flis som bars upp från källaren. Bada och göra sig rena, det fick barnen göra på badhuset.

- Vi betalade en krona och fick ett litet skåp till våra saker, jag minns det som riktigt mysigt, faktiskt.

Ordbråk som ledde till ny bostad

1963 föddes Pias lillasyster. Och 1965 hade föräldrarna fått nog. Hennes pappa gick till bostadsförmedlingen, där han hamnade i ordbråk med tjänstemannen Oddmark.

- Ironiskt nog ligger de nu begravda intill varandra. Där kan de fortsätta bråka, eller bli vänner kanske, skrattar Pia.

Men bråket resulterade i något efterlängtat, nämligen en ny lägenhet. Familjen som nu hunnit blir fem personer, fick flytta till Ingelstadsgatan, på nyetablerade Gamlegården.

- Jag var åtta, nio år och jag minns det tydligt. Det var rena lyxen! Vi hade rinnande vatten och egen toalett med badkar. Jag minns i början, att vi blev så rädda när grannen fyllde sitt badkar. Det var ganska lyhört och det lät när de tappade upp vatten där uppe så vi trodde det skulle bli översvämning och var beredda att hoppa ut genom fönstret!

Då fanns än så länge bara två röda låghus och tre höghus på området, men därefter byggdes området upp i rasande tempo.

Gamlegården – ett hem genom livet

När hon flyttade hemifrån blev det till ett av höghusen och när sedan hon och hennes man väntade barn flyttade de till Albogatan, fortfarande inom området.

- Det var en fantastisk tid. Vi var ute hela dagarna på den fina gården. När Robin var liten var det verkligen ett härligt område.

När barnaskaran växte flyttade familjen tillbaka till Ingelstadsgatan. Där bor Pia och hennes man fortfarande, över 30 år senare.

- Vi har hunnit fira jubileum flera gånger. Nästa gång är det 40 år. Jag trivs så bra här. Här är lugnt och fint, trots allt man hör ibland. Jag har låg hyra, gott om plats och två toaletter i lägenheten. Om något behöver fixas är det bara att felanmäla och då blir det snabbt fixat.

En plats att stanna på

Kanske gjorde det nya boendet ett sådant stort intryck att hon blev kvar. Inte av bekvämlighet, utan för att det alltid känts rätt.

- Man behöver inte alltid flytta vidare för att hitta hem. Min son brukar säga ”man kan alltid få det bättre, varför skulle man inte vilja det?” Men han har inte varit med om det jag har. Jag har det så bra här och jag är nöjd med det jag har.