Mitt liv som hund på Kanalgatan

Våren 1953 hade vår familj ännu inte vant sig vid att leva i lyx. Året innan hade vi flyttat in i Kristianstads längsta nybyggda barnrikehus som låg på Kanalgatan alldeles vid nöjes­parken Sommarlust i utkanten av staden.

Av någon stadsplanerare hade området döpts till Lyckans Höjd, vilket skulle ses som att det var höjden av lycka att få bo på den alldeles platta potatisåkern utanför staden, och det tyckte faktiskt vi barn. Vi hade ingenting emot att huset i folkmun döptes om till Kinesiska Muren. Vi små kineser hade just blivit befriade från dragiga stugor, utedass, kakelugnar och löss i tapeterna och det bekymrade inte oss att vi befann oss i utkanten av staden och världen.

Jag skulle bli nio år i juni och min fantasi var gränslös. Det var också omgivningarna.

På andra sidan Kanalen framför oss hopp­ade en massa kaniner på åkermarken och bakom Sommarlust fanns det en remsa av björkskog som var utmärkt att leka i utan att gå vilse. Längre norrut längs med Kanalen låg Kristianstads soptipp. Också den var perfekt som tummelplats för små upptäcktsresande krabater.

Som sagt, jag levde i lyx tillsammans med mina syskon. Till exempel hade vi ett bad­rum med rinnande varmt och kallt vatten. I badrummet fanns det också en toalett som vi kunde spola ner skiten i. Det var så roligt att jag låtsades skita flera gånger om dagen.

”Man får betänka”, sade jag på mitt lillgamla sätt till min äldre bror, ”att denna min pojk­stjärt har vuxit upp med dragiga och svinkalla utedass i större delen av sitt liv.”

Min bror log inte ens åt skämtet.

Min bror var nämligen elva år och hade annat att tänka på. Mest tänkte han på en alldeles särskild flicka. Hon hette Ann Louise Hansson och sjöng alltid på lördagarnas Roliga timme och min bror hade fått ögonen på denna välsjungande blondin eftersom hon sjöng så ljuvligt att klasserna slogs samman för att åtnjuta hennes drillande schlagers. Man kan nästan säga att min brors vakna timmar helt ägnades åt frågan hur han skulle få kon­takt med henne.

Förutom vi syskon bodde också vår mamma i lägenheten. Det kändes tryggt, och för tillfäl­let var hon också frisk från allehanda mystiska sjukdomar som ofta höll henne sängliggande. Något som vi var mycket nöjda med efter­som vi inte särskilt ofta såg vår far. Han var inte mycket att hänga i julgranen, som vår morfar brukade säga, vilket faktiskt inte var ett överdrivet konstaterande. Han var sjöman och på den tiden syntes inte sådana till särskilt ofta. Sammantaget stötte vi kanske på honom några veckor om året. Stötte på är just en rätt beskrivning. Han var så främmande för oss barn att vi snarare betraktade honom som en främling vi någon gång stötte på, men sådan var en sjömans lott, brukade han klaga.

Vi tänkte ändå inte särskilt mycket på vår far. Vi var vana att leva utan honom. Bara han skickade hem pengar så fungerade det ganska bra. På sätt och vis var det också ganska bra att han höll sig borta, Då kunde jag inför andra barn hitta på allt möjligt spännande om min fars äventyr i världen. Om han hade varit hem­ma så hade han bara varit en vanlig far. Hur som helst, för det mesta hade mina kamrater och jag nog med vårt eget på Lyckans Höjd i Kinesiska Muren. Att hålla sig borta från sina föräldrar var på den tiden verkligen den bästa sport man kunde tänka sig.

”Vart ska du?”
”Ut”, var den vanligaste dialogen mellan barn och föräldrar i Kinesiska Muren 1953.

Jag var upptagen med att utforska om­givningarna och min bror med att försöka få kontakt med Ann Louise Hansson, vilket förvånade mig eftersom hon inte var äldre än jag, alltså åtta år. Men det är klart, förutom att hon sjöng bra var hon också synnerligen snygg och blond.

Om någon undrar, så kan jag berätta att ett ord som synnerligen kunde sysselsätta mig i flera dagar. Jag retade gallfeber på min omgiv­ning bara genom att slänga in ord som synner­ligen lite här och var. I veckor kunde jag leta efter konstiga ord och sedan älta dem när min mor hade lärt mig rätt uttal. Min fröken hade mer eller mindre blivit schizofren på grund av att jag använde alla dessa svåra ord men knappt kunde stava ett enstavigt ord rätt och ännu inte hade lyckats att lära mig alfabetet utantill. Inte nog med det, jag hade ytterligare ett gravt handikapp att dölja: jag kunde näm­ligen inte minnas en enda siffra, ännu mindre en kombination av dem. Om min mor bad mig att köpa tre liter mjölk i mjölkaffären hade jag glömt siffran redan när jag kom fram.

”Men du kan ringa hem och fråga”, tyckte den snälla tanten i affären.

Jag stirrade på raderna av flaskor i kyldisken. Bara det att de var mjölkflaskor var en lyxig nymodighet, men också en förrädisk sådan. Tidigare hade vi köpt mjölk i en kanna med lock på och den var omöjlig att slå sönder. Flaskor kunde däremot slinta ur handen och redan hade jag tappat ett ansenligt antal flas­kor och verkligen fått gråta över spilld mjölk eftersom jag som resultat hade fått ändan randad med mattpiskaren av min mor.

Det var inget att säga om det. I sådana stunder fick man vara glad för att vår far inte var hemma. Han slog hårdare.

Och senare i livet skulle den här lille Kinesen få erfara det, men också andra, hårda tag. Mycket är skildrat i ”Mitt Liv Som Hund”.